Ridresan jag aldrig glömmer

Jag har ridit i hela mitt liv och tillsammans med några barndomsvänner som också ridit lika länge så bestämde vi oss för en husmorssemester med ridning på schemat. Eftersom vi förutom hästar även gillar sol, bad och vin så beslutade vi oss för att åka till något soligt och varmt land som har bra viner och även en bra hästtradition.

Med de kriterierna försvann dock en del länder som till exempel Island (det får vi ta en annan gång). Rätt snabbt kom vi fram till att det fick bli Spanien eller Portugal där båda länderna har de mest fantastiska hästarna där man verkligen kan få prova på att rida på hög nivå. De har även en lång tradition att utbilda hästmästare så det kändes jättespännande. Efter många timmars surfande så beslutade vi oss för att åka till Portugal och Lissabon.

Där skulle vi få fantastisk dressyrundervisning på vackra Lusitanohästar av en mästare för den portugisiska skolan för ryttare. Det finns inget annat sätt att lära sig. De accepterar alla nivåer av ryttare från nybörjare till Prix St Georges, vilket var viktigt för oss eftersom vi är på lite olika nivåer ridmässigt.

En mästare som lärare

Vi fick även veta att anläggningen låg så pass nära Lissabon centrum att vi skulle kunna göra ett stadsbesök. Själva anläggningen hade både stugor, pool, stallar och ridbanor av stil. Vår lärare under veckan skulle vara mästaren António Borba Monteiro, lärare i classic equitation på Escola Portuguesa de Arte Equestre.

António Borba Monteiro föddes i Portugal i en familj av ryttare och uppfödare av hästar och tjurar. I dessa omgivningar, och under hans farbror Guillerme Borbas vakande öga, lärde sig Antonio de portugisiska traditionerna relaterade till den stora Lusitano-hästen. På sin 18-årsdag flyttade han till sin farbrors hem, där han fortfarande bor idag med sin familj. Förutom hans passion för hästar fann Antonio också tid att ta en examen i teknik, som hans far. Det är med denna kunskap han  lyckas tolka dynamiken och ansträngningarna för sina hästar.

1981 anslöt sig Antonio till Escola Portuguesa de Arte Equestre (EPAE), återigen under ledning av sin farbror, och därifrån introducerades för Mästaren Nuno de Oliveira. Mestre Nuno, en av de allra bästa under alla tider, anställde Antonio för att arbeta med sina hästar medan han bodde i Australien. Mestre sa en gång till Antonio  ”om du förbättrar dem, kommer jag att ge dem till dig”.

Passion för hästar

António har varit en mästare för Escola Portuguesa de Arte Equestre sedan 1988, där han fortfarande deltar i utställningar och den pågående utbildningen av hästar och ryttare. Han praktiserar alla grenar, som han undervisar vid EPAE och hemma, med sina kollegor och sin farbror. Han tävlar också i dressyr med hästar från EPAE.

Hemma fortsätter han sin farbrors arbete och förbättrar sina älskade hästar. På ridcentret är många elever, lärare och hästar i alla åldrar och nivåer villiga att hjälpa alla som är villiga att lära sig om den vackra Lusitano-hästen i sin fulla passion. De ridupplevelser vi fick vara med om var något utöver det vanliga, det kändes nästan som en frälsning, eller i alla fall ett Halleluja! Och inte bara dagarna var fantastiska, de varma kvällarna vid poolen och utflykterna till vingårdar och andra platser gjorde att man var så full av upplevelser att man nästan inte visste vart man skulle stoppa dem.

Kort sjukdom

Dessvärre så fick jag feber den eftermiddag vi skulle in till Lissabon på äventyr. Jag fick ta en alvedon och gå i säng. Somnade direkt och kände mig aningen piggare när jag vaknade. Efter att ha ätit mattallriken mina vänner lämnat åt mig så gick jag tillbaka i sängen, kände mig lite rastlös men visste att jag borde vila för att inte riskera resterande dagar. Jag kollade igenom facebook på mobilen och roade mig sedan med att spela ett hästspel (jag vet att det är så barnsligt) och andra underhållande spel. Febern hade nog inte riktigt lämnat kroppen för jag somnade med mobilen i handen. Dock hade jag tur för morgonen efter vaknade jag pigg igen.

De hästar som finns på gården för kursverksamhet är tio lugna och välutbildade Lusitanos. De ser till att hitta den perfekta matchen mellan ryttare och häst. Det finns verkligen inget bättre sätt att lära sig de klassiska rörelserna än på ryggen av en vacker Lusitano-häst, med deras mjuka och luftiga rörelser som göra att det ser ut som om de dansar fram.

Om någon fler skulle bli sugen på en sån här ridupplevelse så håller de kurser året runt. Det finns olika längder på kurserna men vi valde den som är sju dagar vilket innebar sex övernattningar i de mysiga stugorna och fem dagars ridning. Vi red mellan 50 minuter och 1,5 timme om dagen beroende på vilket program man valt. En eller två lektioner om dagen var det. Jag skulle utan tvekan åka igen!

Maja

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Tillbaka till toppen